AgapeRocks

Jag har tydligen blivit duktig på mitt jobb. Vet inte om det är någonting att vara stolt över. Tror knappast det. Med list och en rejäl dos av retoriska argument kan jag nu sälja dig vad fan som helst. Ren skit om det är så. Är jag en hemsk människa? Faan, jag får dåligt samvete. Min specialare är skräckpropaganda och ordentligt med sådant. Jag har i princip övertygat människor i alla åldrar att om man inte skyddar sig med vår spärrtjänst så kan man bli skuldsatt för resten av sitt liv. Varenda invändning slår jag sönder med ännu mer skräckpropaganda som om jordens undergång närmar sig med stormsteg och att företaget jag jobbar på är det enda som har en lösning på problemet.

Inte för att jag har någon sjukdom alls, men jag vill poängtera att hiv hade gjort mitt liv värre idag. Jag har haft två tuffa och ångestladdade dagar då man bara vill ge upp. Hade jag haft hiv så skulle jag nog försökt njuta av den tid man har kvar i livet. Vi friska människor har en tendens att stressa oss ner i graven.

Jag tryckte försiktigt ner handtaget på dörren för att hon inte skulle vakna. Hon låg där och andades fridfullt och nästan ljudlöst. Under tystnad stod jag där och betraktade en av Guds mest vackra och underbara skapelser. Och om det inte var Gud som skapat henne så var det i varje fall en mycket unik och originell atomuppbyggnad. En känsla av starkt begär strömmade genom min kropp. Begäret att känna hennes DNA. Långsamt kröp jag ner under samma täcke för att få hålla om henne. Hon måste vaknat till lite då hon tog mina händer för att lägga dem runt hennes midja. Inga ord utbyttes. I denna stund var kärleken självklar. Vi behövde inte säga något till varandra. Vi visste redan. Jag låg bakom henne och stirrade på hennes nacke. Perfektion, var det enda jag kände. Hon är perfektion personifierat. Visst var detta inget jag skulle tycka om henne under hela mitt liv. Förhållanden kan vara lika grymma och smärtsamma som underbara, men just denna natt fanns bara tveklös kärlek mellan oss båda. Jag bet mig själv för att inte somna. Jag ville känna mig älskad en liten stund till. I morgon kunde allt vara borta. Att vakna upp och inse att allt bara var en dröm. Kanske en hallucination. Skulle inte vara speciellt förvånande. Det absolut värsta scenariot skulle vara att vakna upp tillsammans med sin älskade för att sedan få en separation kastad i ansiktet. Som en fet jävla smäll rakt över munnen. En paralyserande smärta som tar evigheter att läka i jämförelse med en sprucken läpp. Men inte denna natt. Denna natt kan aldrig byta karaktär. Den är nämligen begränsad av mina fantasier om ett lyckligt liv.

Just det, Alexander är suverän! Först fixar han jobb åt mig.... sen godsaker.

Har jobb som säljare. Verkar tungt, men samtidigt verkar arbetskamraterna bra. I morgon är första dagen med seriöst arbete. Skönt att fylla en funktion igen.

Nu bor vi fyra pojkar hemma hos mig. Den fantastiska fyran om ni frågar mig. Alexander har flyttat in då han inte längre har någon lägenhet. Det är visserligen bara tillfälligt, men det funkar bra. Det är jag, Gustav, Mikael och Alexander. Vi bildar en vansinnigt bra grupp killar tycker jag. Jag är så jävla tacksam över att ha dem hemma. Inte bara av ekonomiska skäl utan också som vänskapligt stöd. Vi skämtar, peppar varandra och lagar mat tillsammans. Utan dem alla hade jag inte haft det lika lätt denna höst. Jag har verkligen varit förvirrad, men med fina råd och vänliga kommentarer har jag orkat med allt det jobbiga. Egentligen skulle jag vilja tacka alla mina vänner, nyfunna och gamla. Det är hur många som helst, men alla spelar stor roll för mig. Vänskapen är ofta evig till skillnad från den kärleken man kan finna med en partner. Dör relationen så dör känslorna sakta men säkert. Man kan bara hoppas på att det lever vidare i en djupare vänskap. Jag lever för kärleken, men ibland finns den inte där. Då suger jag ur all den kärleken som mina vänner har till mig. Som en parasit med ständig uppmärksamhetsbrist.