AgapeRocks

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag känner helt enkelt för att säga någonting. Jag börjar bekymra mig om att jag inte kommer bli någonting. Att jag inte kommer hitta min plats i samhället. Att jag ej kommer finna en kärlek som varar. I princip har jag väl slutat letat. Man tar det man får under helgerna.  Är jag självgod med världens sämsta självförtroende? Hur nu det går att kombinera dessa två faktorer är jag absolut inte på det klara med. Bra självförtroende och dålig självkänsla? Nej, jag har verkligen inte bra självförtroende. Kanske är jag bara bra på att spela?  Min kapacitet när det gäller sociala sammanhang är väl bra. Det har jag förstått. Men vart ska jag ta vägen med en sådan egenskap? Jag vill inte bli en medelmåttig människa. Jag vill göra skillnad. Jag vill höra människors säga: “Björn, det var han som förändrade. Det var han som dog men stannade kvar.”  Hur vet jag gränserna för min kapacitet som människa? Ibland bränner dessa funderingar hål på mitt hjärta och det slutar med passivitet eller likgiltighet. Apatin och jag, hand i hand.   Snälla värld vrid dig, snurra dig själv i min riktning så jag också kan se framåt. Hjälp mig hitta mig själv! Hjälp mig att se vart jag ska ta vägen. Jag röker ner mig. Jag säger aldrig nej. Jag är medelklassens bevis på hur det är att ha det för bra. Att få allting serverat. Inte göra någonting själv. Ångesten och lyckan är mina enda spelkort. Hur ska jag kunna skapa med någonting så jävla fattigt! Var är min historia? Vem vill höra vad jag har upplevt? Hittills har jag tvingat omgivningen att se min värld. Min värld är inte ens densamma och därmed ingen sanning eller intressant historia. Om tio år kommer jag sitta i en liknande situation och fundera över exakt samma saker. Det enda jag ville idag, förutom att bli älskad av världen, var en drog. Vilken som helst! Lsd tjack, röka, kärlek heroin, kläder, träning, hat! Vad som helst som tar mig här ifrån. En fet jävla joint som kunde ta mig tillbaka till drömmarnas värld utan måsten.  En värld där man inte behöver uträtta någonting för att vara någonting. En värld där spotify inte har reklam, oavsett om man betalar för det eller inte. Jag behöver en vägvisare. En alkemist. Gör mig till Guld. Gör mig skinande ren. Gör mig till jordens mest ädla ämne.

 

Peace out motherfuckers, detta är sista inlägget i den här bloggen. Försöker kanske med en ny någon gång. Om så är fallet får väl denna skitblogg ett nytt inlägg. Jag känner mig patetisk när jag skriver. låter bättre i huvudet än i verkligheten. Jag har ju alltid haft problem med den och därför får skrivandet vara privat tills jag kan formulera mig som jag tänkt.

Kocken: "Vi kanske skulle röka fredspipan?"

Under rasten satt jag och informerade mina kollegor om Ku Klux Klan. Det är inte många av dem som faktiskt känner till hur pass aktiv denna extrema rörelse är. Skrämmande men spännande. Tror dock inte att det är mer än en kollega som faktiskt tycker det är intressant.

Just nu sitter jag på jobbet och känner att det inte finns någon framtid för mig. Det är svårt att hålla modet uppe när man ständigt känner sig som en bedragare. Sitter och funderar över framtiden och har inte helt koll på vilket program jag vill läsa på Universitetet. Tänker därför ta kontakt med en studievägledare för hjälp. Nästa höst bli jag med stor sannolikhet kvar i Göteborg. Åtminstone om jag hittar ett någorlunda bra jobb. Känns bra att ha så många vänner här. Utan er hade jag flyttat utomlands och aldrig kommit hem. Om livet känns kuken får man ignorera allt ett tag. Ljuga för sig själv. Säga att allt blir bra.....

Jag har tydligen blivit duktig på mitt jobb. Vet inte om det är någonting att vara stolt över. Tror knappast det. Med list och en rejäl dos av retoriska argument kan jag nu sälja dig vad fan som helst. Ren skit om det är så. Är jag en hemsk människa? Faan, jag får dåligt samvete. Min specialare är skräckpropaganda och ordentligt med sådant. Jag har i princip övertygat människor i alla åldrar att om man inte skyddar sig med vår spärrtjänst så kan man bli skuldsatt för resten av sitt liv. Varenda invändning slår jag sönder med ännu mer skräckpropaganda som om jordens undergång närmar sig med stormsteg och att företaget jag jobbar på är det enda som har en lösning på problemet.

Inte för att jag har någon sjukdom alls, men jag vill poängtera att hiv hade gjort mitt liv värre idag. Jag har haft två tuffa och ångestladdade dagar då man bara vill ge upp. Hade jag haft hiv så skulle jag nog försökt njuta av den tid man har kvar i livet. Vi friska människor har en tendens att stressa oss ner i graven.

Jag tryckte försiktigt ner handtaget på dörren för att hon inte skulle vakna. Hon låg där och andades fridfullt och nästan ljudlöst. Under tystnad stod jag där och betraktade en av Guds mest vackra och underbara skapelser. Och om det inte var Gud som skapat henne så var det i varje fall en mycket unik och originell atomuppbyggnad. En känsla av starkt begär strömmade genom min kropp. Begäret att känna hennes DNA. Långsamt kröp jag ner under samma täcke för att få hålla om henne. Hon måste vaknat till lite då hon tog mina händer för att lägga dem runt hennes midja. Inga ord utbyttes. I denna stund var kärleken självklar. Vi behövde inte säga något till varandra. Vi visste redan. Jag låg bakom henne och stirrade på hennes nacke. Perfektion, var det enda jag kände. Hon är perfektion personifierat. Visst var detta inget jag skulle tycka om henne under hela mitt liv. Förhållanden kan vara lika grymma och smärtsamma som underbara, men just denna natt fanns bara tveklös kärlek mellan oss båda. Jag bet mig själv för att inte somna. Jag ville känna mig älskad en liten stund till. I morgon kunde allt vara borta. Att vakna upp och inse att allt bara var en dröm. Kanske en hallucination. Skulle inte vara speciellt förvånande. Det absolut värsta scenariot skulle vara att vakna upp tillsammans med sin älskade för att sedan få en separation kastad i ansiktet. Som en fet jävla smäll rakt över munnen. En paralyserande smärta som tar evigheter att läka i jämförelse med en sprucken läpp. Men inte denna natt. Denna natt kan aldrig byta karaktär. Den är nämligen begränsad av mina fantasier om ett lyckligt liv.

Just det, Alexander är suverän! Först fixar han jobb åt mig.... sen godsaker.

Har jobb som säljare. Verkar tungt, men samtidigt verkar arbetskamraterna bra. I morgon är första dagen med seriöst arbete. Skönt att fylla en funktion igen.

Nu bor vi fyra pojkar hemma hos mig. Den fantastiska fyran om ni frågar mig. Alexander har flyttat in då han inte längre har någon lägenhet. Det är visserligen bara tillfälligt, men det funkar bra. Det är jag, Gustav, Mikael och Alexander. Vi bildar en vansinnigt bra grupp killar tycker jag. Jag är så jävla tacksam över att ha dem hemma. Inte bara av ekonomiska skäl utan också som vänskapligt stöd. Vi skämtar, peppar varandra och lagar mat tillsammans. Utan dem alla hade jag inte haft det lika lätt denna höst. Jag har verkligen varit förvirrad, men med fina råd och vänliga kommentarer har jag orkat med allt det jobbiga. Egentligen skulle jag vilja tacka alla mina vänner, nyfunna och gamla. Det är hur många som helst, men alla spelar stor roll för mig. Vänskapen är ofta evig till skillnad från den kärleken man kan finna med en partner. Dör relationen så dör känslorna sakta men säkert. Man kan bara hoppas på att det lever vidare i en djupare vänskap. Jag lever för kärleken, men ibland finns den inte där. Då suger jag ur all den kärleken som mina vänner har till mig. Som en parasit med ständig uppmärksamhetsbrist.

Jag tänker slå världen med häpnad en vacker dag....... med ett järnrör.

Det är alltså viktigt för oss att bevisa någonting vi aldrig kan bevisa. Sanningen alltså. Sanning är relativt, sanning är föränderligt med tid och rum, sanningen är opålitlig. När jag tänker på sanningen, tänker jag mig den som alla andra. Att den skulle vara objektiv. För att sanningen ska få mening måste den vara objektiv och oberoende av oss. Vi vet dock att så knappast lär vara fallet. Vi vet att det är vi som satt upp ramarna för vad som är sant och falskt. Vi med vår subjektiva uppfattning. Därför är din sanning inte min sanning och dessa sanningar är ingens sanning. Det finns ingen sanning....... eller jo, min sanning.

Har sovit djupt i 12 timmar. Så grymt skönt. Vaknade dock upp med en otrevlig överraskning. Hade fått en fyllefinne. Det är kanske ingenting ovanligt, men jag fick den på rumpan. På ena skinkhalvan har jag nu en finne som svider lite när jag sitter. Gud skrattar åt mig.....

Styrbord Babord var gårdagens destination. Det är ett mycket trevligt ställe fast med dyr alkohol. Vi var ett gäng pojkar som tog oss dit för att sluta upp med några tjejer från klassen. Mitt mål med kvällen var väl lite väl tydligt, men jag fick som jag velat. Igår natt kysste jag en tjej från min gamla klass. Jag har velat gjort det sen jag började skolan. Hon är extremt snygg men jag har fegat och inte vågat. När jag väl tog till handling var det inga problem. Helmysigt. Det känns sjukt bra även fast jag också vet att det inte blir mer än så. Sådant får man respektera.

Jag ska dit vatten smakar som vin....

Ja, i Fredags kom Hannes och Simon. Det var sjukt kul. Självklart ställde vi till med en jävla fest och bjöd människor från alla håll och kanter. Till en början verkade det som att festen skulle bli i vanligt tempo, trevligt, öl, prat etc. Men icke. Det kom skitmånga som var extremt törstiga och sugna på dans. Själv var jag inte sen med att följa alla andras väg ner i Bacchusträsket. Hur som helst var det väldigt roligt och jag är glad att alla kom. Det finns många fina människor i min klass och många jag känner på annat håll likaväl. Ska väl tillägga att vi fick en varning också. Synd, men helt klart värt det! Det var ett par i vår ålder som klagat. Ett ensamt, eländigt, fult, mögligt och ljudkänsligt par.  Synd att dom antagligen inte är omtyckta av någon. Inte ens deras föräldrar om jag får gissa.

Just nu är jag paralyserad. Vet inte hur mycket jag kan om provet som ska göras i morgon. Det känns som att jag misslyckas brutalt. Då får jag göra en omtenta vilket är tråkigt. Har ingen motivation kvar och jag vet inte om filmvetenskap är ett ämne för mig. Jag älskar film men kurserna känns meningslösa i mina ögon. Framförallt filmhistoria som är det ämnet vi sysslat mest med. Jag har därför beslutat att inte fortsätta plugga filmvetenskap. Det är tråkigt att mista mina fina klasskompisar men dom kanske jag kan få ha kvar som vänner ändå.